Our website uses cookies in order to be able to offer the best possible functionality. By using the website you agree to the use of cookies. More information can be found here.
Argentina (English)
Australia (English)
Austria (English)
Belgium (English)
Brazil (English)
China (English)
Denmark (English)
Egypt (English)
Finland (Suomi)
France (English)
Germany (Deutsch)
Greece (English)
India (English)
Ireland (English)
Italy (English)
Japan (English)
Korea (English)
Netherlands (English)
Peru (English)
Poland (English)
Portugal (English)
Romania (English)
Singapore (English)
South Africa (English)
Spain (English)
Sweden (Svenska)
Switzerland (English)
Turkey (English)
United Arab Emirates (English)
United Kingdom (English)
Venezuela (English)
Johannes är partner i Signium Sverige och baserad i Göteborg. Han genomför uppdrag inom flera sektorer och är aktiv inom Life Science och Financial Services practices. Johannes har mer än 15 års erfarenhet från personalledande roller och som s...
Jag märker att AI-frågan håller på att byta skepnad. Den är inte längre en teknikdiskussion för IT eller en futuristisk trendspaning för innovationsdagen. Den har blivit en styrfråga – en sådan som avgör vem som får vara relevant, vem som får vara lönsam och vem som blir omsprungen utan att ens förstå när det hände. Och jag tror att vi bara sett början: antalet jobb inom exempelvis ekonomi, juridik och management consulting kommer att minska rent numerärt – samtidigt som jag är övertygad om att lönsamheten i de professional services-bolag som gör rätt saker kommer att bli bättre över tid. Det är en obekväm paradox. Men den är på väg att bli verklighet.
Jag sitter i en strategigrupp för styrelseledamöter. På vårt senaste möte diskuterade vi två frågor som jag tycker träffar mitt i nerven:
Vilka strategiska områden är mest utmanande just nu – och vilka blir mest utmanande de kommande fem åren?
Och som en naturlig följdfråga: vilka områden förändras snabbare än vår egen kunskap och kompetens?
När vi summerade diskussionen i hela gruppen landade vi i sju strategiska områden som jag tycker säger mycket om tiden vi lever i:
Det som fastnade hos mig var inte bara punkterna – utan logiken bakom dem: styrelser måste bli bättre på att fatta beslut trots begränsad eller rörlig fakta. Samtidigt måste styrelsen sätta riktningen och vara tydlig med förtroendet för att den operativa ledningen också tänker strategiskt, löser ineffektivitet och genomför. AI trycker gasen i den här spänningen: den gör det enklare att producera material – men den gör det också svårare att veta vad som är sant, relevant och viktigt.
När AI kommer upp i ledningsgrupper märker jag att många fortfarande börjar i fel ände: “Vilken AI-plattform ska vi satsa på?” Jag tycker man ska börja här i stället: Vilken del av vår affär ska bli dramatiskt bättre – och hur ska vi mäta det? För det är där AI blir en del av strategin.
I vår brainstorming om AI i styrelserummet blev några punkter extra tydliga för mig:
1. Verifikation av data – sanningsfrågan blir affärskritisk
AI kan skriva, räkna, sammanfatta och föreslå – men den kan också göra det med en pondus som får fel att se rätt ut. Jag tror att styrelser behöver behandla “sanning” som en strategisk resurs:
Vilka datakällor litar vi på? Hur verifierar vi? Vad är vår rutin när AI och människa kommer till olika slutsats?
2. Tillämpning – slut på pilot-teater
Jag ser fler och fler AI-piloter som skapar aktivitet men inte värde. Styrelser måste våga vara brutala: Vilken värdedrivare ska detta påverka – tid, kvalitet, risk eller intäkt? Om det inte går att svara är det inte ett initiativ, det är en hobby.
3. Påverkan på affärsmodellen – timdebiteringens stora problem
Inom professional services är AI inte bara en effektiviseringsmotor, den är en prismodellskris. Om arbetet går snabbare – vad tar vi betalt för? Tid? Eller resultat?
Jag tror att AI driver rådgivningsbranscher mot mer produktifiering, mer fast pris,
mer värdebaserad prissättning och fler återkommande intäkter. Det kommer minska behovet
av ”juniora timmar”. Men om man paketerar om erbjudandet rätt kan marginalerna bli bättre.
4. Kompetenser – vad behövs, vad ersätts, vad blir premium?
Min spaning är att olika områden inom professional services tappar volym i antal anställda. Inte för att kompetensen blir oviktig – utan för att AI tar över mycket av “första utkastet”: research, standardavtal, sammanställningar, due diligence-summeringar, analys och presentationer.
Det som blir kvar – och blir dyrare – är det som är svårt att automatisera: omdöme i gråzoner, ansvar, prioritering, förhandling, förändringsledning och förmågan att fatta beslut när man inte får hela bilden.
5. Legalt ansvar, etik och säkerhet – styrelsens plikt att vara tråkig
Det här är inte glamoröst, men jag tror det kommer avgöra vinnarna. Vem är ansvarig när AI
föreslår fel? Vilken data får lämna bolaget? Vilka processer måste vara “AI-assisterade men
kontrollerade”? Styrelser kommer behöva vara jobbiga här – annars blir AI ett läckage av både data, rykte och ansvar.
6. Förståelse – inte för att kunna bygga AI, utan för att kunna styra den
Alla behöver inte kunna matematiken bakom modellerna. Men jag tycker att alla i styrelse och ledning måste kunna ställa kvalificerade frågor: Vad tränas modellen på? Hur mäter vi fel? Hur upptäcker vi drift? Hur hanterar vi bias? Annars blir man lätt den som nickar till en snygg demo och vaknar upp till en dyr incident.
7. Var börjar man?
Jag skulle börja där friktionen är störst: där vi tappar tid, kvalitet eller pengar. Inte där tekniken är coolast.
Vi pratade om “compliance-döden” i vår strategigrupp och jag gillar uttrycket, just för att det sticker. För ja – regelverk och kontrollkrav kan bli så tunga att bolag lägger mer energi på att bevisa att de jobbar än att faktiskt jobba.
Men här kommer det fina i kråksången: AI kan både döda och rädda compliance. Använder man AI utan spårbarhet och kontroll blir compliance en mardröm. Använder man AI rätt kan den automatisera övervakning, dokumentation och riskflaggar – och göra compliance mindre kvävande. Det gör det till en styrelsefråga och inte bara en juristfråga.
En annan sak jag verkligen tar med mig är kompetensgapet. Jag tror inte vi kan vänta på att “den nya generationen” ska lösa detta. Antalet nyutexaminerade ingenjörer räcker inte – och dessutom förändras innehållet i tekniska roller. Mjukvaruutvecklare kommer behöva mer domänförståelse, dataförståelse, säkerhetstänk och systemtänk än ren kodproduktion.
Det betyder att generationen 40–65 – som jag själv ingår i, och som i stor utsträckning sitter i våra bolagsledningar och styrelser – måste höja sin AI-kompetens väsentligt. Inte för att bli tekniker, utan för att kunna styra, prioritera och ta ansvar. Annars blir vi en generation som fattar strategiska beslut om något vi egentligen inte förstår – och det brukar aldrig sluta billigt.
AI kommer sannolikt minska antalet roller inom flera tjänstebaserade yrken, exempelvis ekonomi, juridik och management consulting. Men det betyder inte att värdet försvinner. Jag tror värdet flyttar: från tid till resultat, från produktion till omdöme, från dokument till beslut.
I en värld där alla kan få ett svar på en minut blir konkurrensfördelen inte att ha svar. Det blir att våga välja riktning – och ta ansvar för valet – när fakta fortfarande rör sig.